Det är den korta frågan i den bitvis läsvärda och bitvis svårgenomträngliga Understreckaren i dagens SVD. I grunden är det en tänkvärd fråga docenten som texten belyser: vad skiljer en konstupplevelse (en målning, ett musikstycke, en film, en dikt) från den skönhetsupplevelse som ett glas vin av bättre slag kan ge?
Genom historien har de flesta filosoferna ansett att skönhetsupplevelser vi kan se eller höra är av en högre kvalitet än den vi kan få via doft och smak. Delvis har det att göra med att konstnären som målat, skrivit eller komponerat ett stycke också kan överföra en känsla, en stämning eller en idé med sitt verk, vilket inte vinmakaren kan.
Men vad säger att den estetiska och känslomässiga upplevelsen av ett stort vin från ett visst år och en viss plats (för att ta i: en Mouton Rotschild från 1945) är mindre djupgående och omtumlande än en dikt av Gunnar Ekelöf eller en sonat av Beethoven?
Enstaka röster inom filosofi och estetik har pekat på att gränsen nog är mer flytande (sic!) och en intressant aspekt är ju att vinet påverkar oss fysiskt. Ett glas eller två leder till inre processer som förändrar vårt förhållande till drycken men också till omvärlden på ett positivt sätt. Många sociala sammanhang blir roligare och bättre om vår prefrontala cortex, ordningsmannen i hjärnan, slappnar av och blir lite mer tillåtande.
En aspekt som författaren helt hoppat över är hur central vinet är i kristendomen, och i äldre religioner dessförinnan. Där anses vinet har en gudomlig, transformerande funktion.
Så om ni frågar mig om stora viner är konst som kan ge djupgående estetiska upplevelser så svarar jag: ja!
Och det är ju precis såna här frågor vi ställer oss, med ett bättre glas vin upphällt på Studion framför oss.
